EE01 — Eurokommunismens spöke
”Europa är ett rörligt mål”, skrev Ben Lerner om våra filmer. Det började som en kortfilm vid den irländska gränsen mellan Republiken Irland och Nordirland, där två vänner möts: Patrick McCabe, en irländsk författare, och Colin MacCabe, filmproducent (bland annat av denna trilogi) och litteraturkritiker. Till en början ville Colin egentligen inte vara med i filmen, men sedan blev den mer och mer en film om honom. Vi hittade filmmaterial från en filosofisk kongress som han organiserade 1984. Där fanns inte bara Colins mentor Raymond Williams, utan även Jacques Derrida. Kort tid tidigare hade Colin fått sparken från sin lärartjänst i Cambridge eftersom han var poststrukturalist – även om han aldrig hade hört ordet förut – men han var uppenbarligen en före detta maoist. Precis som Jean-Luc Godard. Colin har inte bara skrivit flera böcker om honom, utan Godard var också hans inspiration till att börja med film. Eller som det hette: att göra film. Det som särskilt imponerade på oss var att Colin var eurokommunist och har förblivit det till denna dag. Detta går tillbaka till hans hjälte Antonio Gramsci, som dog i fängelse under Mussolini och som sa att man inte behöver övertyga 30 % eller 50 % av folket, utan 80 %. För att förändra ett lands kultur. Colins sons familj bor i Italien, och han själv tillbringar minst hälften av sin tid där. Så den första filmen ”The Spectre of Eurocommunism” handlar i hög grad om Italien, om marmorn i Carrara, om oliver, åsnetävlingar och vänstern.
EE02 — Infinite Histories
Den andra filmen, Infinite Histories, inleds med bilder från Enrico Berlinguers begravning i Rom 1984. Över en miljon människor deltog. Berlinguer var ledare för Italiens (euro)kommunistiska parti och är fortfarande en hjälte än i dag. Skådespelare som Marcello Mastroianni och filmregissörer som Michelangelo Antonioni, Federico Fellini och Francesco Rosi stod vid hans kista. Mikhail Gorbatjov var också där, han som några år senare förde in öppenhet och transparens i Sovjetunionen och därmed förändrade världen fullständigt. Och det är vad den andra filmen handlar om: 1989–91, kommunistiska östblockets fall, särskilt Rumänien, Albanien, Polen, det delade Tyskland och Berlin samt Jugoslavien. ”Historiens slut”, som Francis Fukuyama kallade det, och vad som följde. Kort därefter spelade Krzysztof Kieślowski in sin trilogi Tre färger om den franska revolutionens ideal: frihet, jämlikhet och broderskap. Kieślowskis Blå handlar om en ”Sång för Europas enhet”.
EE03 — Demokratisk socialism (återbesök)
Under de åtta år som filmerna spelades in utvecklades de till ett projekt om vänstern, om film, om tv, om böcker, om begreppet ”kultur” som politisk mobilisering, om vänskap och, sist men inte minst, om utopier. Europia, Newtopia, Eutopa, Newropia… Den tredje filmen, Demokratisk socialism, handlar om en bättre värld. Vi blickar tillbaka från framtiden, närmare bestämt från år 2038, tiden för den nya sereniteten. Vi visar idéer och koncept från nutiden, för hur vi faktiskt kom dit. Diskmaskiner eller tvättmaskiner? Men också konkreta program, såsom kraftverken på en gata i London, ett flyktingprojekt i ett kolbrytningsområde, och hur byggbranschen till slut kom in i den cirkulära ekonomin. Allt började lokalt och behövde bara skalas upp. Att visa Europas goda sidor – det var en av utgångspunkterna för dessa filmer. Ingen tid för klagomål, fira Europa!!